senaste vecka ..
En vecka har vi legat här inne idag. Man hade ju aldrig kunnat tro att lite feber hade detta i botten. Usch och fy. Hoppas ingen och absolut inte vi vara med om detta igen.
Iaf historien fortsätter. På torsdagen när vi kom in och hon blivit betydligt sämre. Egentligen ingen högre feber men mer smärta och väldigt trött. Samma provtagning igen och inga svar. Det man ser är att ett prov har sagt ökat för varje gång vi är inne. Det är provet som visar på att hennes kropp försvarar sig mot något. Vad det är, det ser man inte. Men med sex dagars feber och dessa smärtor tycker man att det är bakterier. Det läkarna inte förstår är varför det inte visar sig på något prov. Så letandet fortsätter. Vi får tid på öron, näsa, hals för att bättre se hennes trumhinnor. Visade ingenting. Läkaren var nästan ledsen för att det inte var något. Jag med...
Något som jag uppskattade mycket under alla vändor vi kom in var att de hela tiden prioriterade henne och hennes hälsa högt. Vi behövde sällan vänta länge på läkare och vi fick alltid ett rum att vänta i. Behövde aldrig sitta i väntrummet bland andra patienter.
Efter öron kom vi tillbaka till barnakuten. Vi fick träffa läkare direkt och hon ville gå vidare med en röntgen av lungorna. Så vi fick vänta på tid. Det hon nämnde var att en ytterligare läkare, Christian, skulle kika på henne. Hennes värden och provsvar passade inte ihop med varandra. Men främst så passade inte hennes allmäntillstånd ihop med proverna. Sagt och gjort. Christian kommer in och kikar på henne i någon minut, lutar sig mot en vägg och säger: Nej det här är ingenting. Ni får åka hem. Med all säkerhet ett virus. Jag blev helt chockad. Vad är det han säger. Vem som helst ser ju på henne att något är fel. Men jag får inte ur mig någonting. Sitter bara och tänker. När han gick ut vände det och jag blev så arg. Aldrig i livet att jag åker hem med mitt Liah såhär. Aldrig!! Trycker på knappen för att kalla in sjuksköterskan och ber att få prata med henne läkaren jag haft hela dagen. Hon kommer in och jag öser ur mig att såhär får det inte bli och att jag vill veta vem som tar ansvar för att inget händer henne när vi åker hem. Jag är så säker på att hon inte bara är sjuk utan att det är något de missar. Det som var bra var att denna fantastiska läkare höll med mig. Nej men ni ska inte åka hem. Det här kan vi inte släppa. Ni kommer läggas in för vidare utredning och observation.
Iaf historien fortsätter. På torsdagen när vi kom in och hon blivit betydligt sämre. Egentligen ingen högre feber men mer smärta och väldigt trött. Samma provtagning igen och inga svar. Det man ser är att ett prov har sagt ökat för varje gång vi är inne. Det är provet som visar på att hennes kropp försvarar sig mot något. Vad det är, det ser man inte. Men med sex dagars feber och dessa smärtor tycker man att det är bakterier. Det läkarna inte förstår är varför det inte visar sig på något prov. Så letandet fortsätter. Vi får tid på öron, näsa, hals för att bättre se hennes trumhinnor. Visade ingenting. Läkaren var nästan ledsen för att det inte var något. Jag med...
Något som jag uppskattade mycket under alla vändor vi kom in var att de hela tiden prioriterade henne och hennes hälsa högt. Vi behövde sällan vänta länge på läkare och vi fick alltid ett rum att vänta i. Behövde aldrig sitta i väntrummet bland andra patienter.
Efter öron kom vi tillbaka till barnakuten. Vi fick träffa läkare direkt och hon ville gå vidare med en röntgen av lungorna. Så vi fick vänta på tid. Det hon nämnde var att en ytterligare läkare, Christian, skulle kika på henne. Hennes värden och provsvar passade inte ihop med varandra. Men främst så passade inte hennes allmäntillstånd ihop med proverna. Sagt och gjort. Christian kommer in och kikar på henne i någon minut, lutar sig mot en vägg och säger: Nej det här är ingenting. Ni får åka hem. Med all säkerhet ett virus. Jag blev helt chockad. Vad är det han säger. Vem som helst ser ju på henne att något är fel. Men jag får inte ur mig någonting. Sitter bara och tänker. När han gick ut vände det och jag blev så arg. Aldrig i livet att jag åker hem med mitt Liah såhär. Aldrig!! Trycker på knappen för att kalla in sjuksköterskan och ber att få prata med henne läkaren jag haft hela dagen. Hon kommer in och jag öser ur mig att såhär får det inte bli och att jag vill veta vem som tar ansvar för att inget händer henne när vi åker hem. Jag är så säker på att hon inte bara är sjuk utan att det är något de missar. Det som var bra var att denna fantastiska läkare höll med mig. Nej men ni ska inte åka hem. Det här kan vi inte släppa. Ni kommer läggas in för vidare utredning och observation.
Kommentarer
Trackback
