SatusSaga

Jag har de senaste åren (innan Robbe och Saga) varit väl engagerad i mitt jobb och de människor som finns där. Jag har älskat att jobba och känna allt som barnen gett och även min personal och all planering av verksamheten och organisationen har varit det jag levt för. Men allting som så snabbt förändrades i mitt liv har satt allting på sin spets och har i sin tur ikullkastat alla mina "planer". Detta blev till slut för mycket och till slut klarade jag inte av att genomföra ens enklaste uppgifter på ett bra sätt. Stressen tog över mitt liv och kommandot och den person som en gång var så effektiv och älskade sitt jobb och livet bara minskade och minskade.

Jag är en människa som har känslorna på utsidan och de flesta har väl alltid kunnat läsa mig som en öppen bok. Så länge jag kan minnas har jag styrts av mina känslor. Detta gäller oavsett vilken typ av känslor det gäller. Under sjukskrivningen har detta ökat avsevärt och har blivit väldigt jobbigt. Jag kan tex inte se film, inte läsa böcker, inte alltid lyssna på musik, inte höra historier om människor som har det jobbigt, numera ser jag inte serier där någon kan fara illa heller och tittar absolut inte på Nyheter... Det är för jobbigt. Föredrar att inte känna alls. Känslorna leder även ofta till fundringar vidare och det gör i sin tur att jag inte kan sova.

Min farmor var tydligen precis som jag. Kände in allt och kände allt. Har tidigare varit rätt glad över att alltid kunnat känna in mig själv men även andra. Men sista tiden har jag varit som ett öppet hål som tar in allt. Jag känner ALLT. Skitjobbigt är det och jag längtar tills jag byggt upp en liten vägg som stoppar något iaf. =)

Förutom dessa jävliga känslor så är jag uppe över ytan igen =) Nu känner jag mig starkare och starkare och varje dag har en helt ny mening. Jag kommer på mig själv att skratta högt igen. Känns bara så konstigt att jag tom tänker på att jag skrattar, det talar nog sitt tydliga språk. Jag lär mig varje dag "leva mitt liv som jag vill" och jag känner att jag mer och mer lyckas. Robbe sa till mig häromkvällen att det så tydligt märks hur mycket bättre jag mår. Bara den meningen tog mig två steg till. Jag är idag en lycklig person och jag ser fram mot framtiden. Den ser ljus ut och jag längtar =)